Sitter uppkrupen i vår nya säng, det enda färdiga lilla hörnet av lägenheten som förhoppningsvis snart kommer att vara nyrenoverad och fräsch men nu mest påminner om en byggarbetsplats, och funderar över livet. Hur man ibland har mindre men oftast mer att göra och livet springer förbi utan att man riktigt hinner med.Om någon var förbi sjukhuset idag kanske ni stötte på ett par extremt förvirrade och vimsiga kandidater i sällskap av en relativt förvirrad nyutexaminerad underläkare. Det var nämligen vår första dag på kliniken. Plötsligt totalt osäkra på vår roll på denna arbetsplats slussades vi runt i någon timme under en liten introduktion av avdelningen för att sedan kastas in i morgonronden. Här satt vi ett tag och försökte hämta andan och komma med i diskussionen vilket inte var det allra lättaste när man inte var alldeles med på vad som diskuterades.
På eftermiddagen fick vi helt plötsligt en remiss i handen och en uppgift att skriva in en patient. Förvirringen var mer än total. Den började i nivå med "var hittar vi patienten" och fortsatte någonstans till "är det verkligen bara min undersökning som gäller?" Efter en anamnes som tog en halvtimme, en undersökning som tog minst lika länge och en journalskrivning (det var verkligen min journal som gällde, dock ögnade vår handledare lite snabbt genom den) som tog det dubbla, avslutade vi med att avvärja att själva ta en blodgas utan att ens ha sett en, och presenterade vår patient på eftermiddagsronden. Klockan kvart i fem stapplade vi ganska möra ut från sjukhuset. Då hade vi varit där i åtta och en halv timme.
Mina tankar efter den här första dagen är lite oklara. Det kommer att bli långa dagar den här terminen. Ska man orka plugga på kvällen när man spenderat en hel arbetsdag på sjukhuset? När ska man träffa sina vänner, träna och jobba extra?
Tydligen ska jag spendera de här dagarna med att göra läkarjobb, vilket just nu känns ganska förvirrande. Jag undrar lite hur lång tid det tar att känna sig som nästan-doktor? Så många andra har ju klarat detta innan mig, så då borde det väl gå bra för mig också? Är alla lika förvirrade i början?
Nu har jag ingen erfarenhet inom "läkarvärlden" men jag tror att de flesta av oss känner sig osäkra inför nya uppgifter. Jag känner igen dina tankar att "så många innan gjorde det, så jag borde kunna det också" . Ja, jag tror att alla är lika förvirrade i början även om jag själv upplever att jag är ensam om det. När jag hade första doktorandmöte kändes det att alla andra hade riktigt bra koll på allting, de visste vad man ska göra, vad de ville. Medan jag kände mig vilsen och felplacerad. Sedan pratade jag med några som har varit "i branschen" längre och de bara skrattade och sade att ingen kan känna sig helt säkert i en ny värld.
Harold Geneen har sagt att "Uncertainty will always be part of the taking charge process"
Den här tanken brukar göra mig lite lugnare :-)