Tillbaka i Finland efter en långhelg hemma i Sverige. Min trista lånelägenhet känns om möjligt ännu tristare, gråvädret utanför känns kallt och ruggigt, och saknaden efter E. som jag nu inte kommer att träffa förrän om fem veckor är stor.
Vi träffade ett par vänner över en öl i torsdags kväll. Tre av oss var ute på sitt första läkarvik, och det var nästintill omöjligt att tala om något annat. Medan vi satt där insåg jag än tydligare vilket absurt jobb jag har egentligen; de har hittills mest arbetat nära en handledare, och knappt tagit ett larm själv än. Det finns hela tiden någon på huset man kan fråga, och ensamma jourer är det inte tal om.
Jag blev under samtalet allt tystare. Mina första två veckor var jag ensam på medicinakuten. Jag har gått två jourpass vilket innebär 24-26h arbete ensam på huset. Överläkaren klagar alltsomoftast om man ringer honom, han hävdar att han inte kan koncentrera sig på sitt arbete då vi ringer och stör. De närmaste två veckorna är det ont om medicinspecialister, vilket innebär att jag ansvarar mycket själv för hjärtsidan av avdelningen, med bla mycket CABG- och PCI-eftervård samt konservativ behandling av hjärtinfarkt.
Jag visste innan hur det skulle vara. Jag visste att detta är bland de galnaste första vikariaten man kan hitta i såväl Sverige som Finland. Nu sitter jag i regnet och funderar på om jag är riktigt klok egentligen. Jag hade kunnat arbeta på i den trygga undersköterskatillvaron en sommar till, och spendera ledigheten med E. Istället väljer jag hårdnackat att komma ut i arbetslivet, att bosätta mig i en liten håla för att under tio veckor försöka att inte göra bort mig alltför grovt. Galenskap?
Man blir inte bäst genom att ta säkra beslut hela tiden. Du vågade göra något farligare & mer utmanande. Va stolt över det.