Den kommande läkarrollen kändes skrämmande långt borta där jag satt i mottagningsrummet och följde min handledares arbete. Helt plötsligt saknade jag alldeles kunskap för att ens göra ett status på de trasiga knälederna och de onda höfterna. Fick ett déja vù från diagnostikkursen termin 5 när man ibland satt bredvid en läkare utan att alldeles förstå vade denna gjorde. Känslan förstärktes ytterligare över att ortopeden i fråga var lätt stressad och ansåg att vi kunde hoppa över dagens kandidatpatient. Så där satt jag.Det blev inte så mycket bättre av att komma upp på operation där jag knappt visste hur jag skulle bete mig för att tvätta mig och klä mig. Blev noggrannt informerad av både operatörer och op-syrror om hur det kändes innan man svimmade och hur jag då skulle bete mig. Inget konstigt med det, alla gör det, tydligen.
När vi väl började var det löjligt roligt. Vi dukade upp vår lilla snickarstuga med sågar, borrar, hammare, skruvmejslar och öppnade upp leden i fråga. Jag tyckte det var extremt spännande bara att hålla hakar, bränna lite kärl, och när jag själv fick borra in en skruv var dagen gjord. Och att öva upp sytekniken på sovande, ryggmärgsbedövade patienter måste ju ändå vara det bästa.
Jag hade en del fördomar om ortopeder innan jag började. Denna första vecka på kliniken har dock varit väldigt rolig och givande, de allra flesta har verkligen varit trevliga och hjälpsamma på alla sätt och vis. Det är roligt att få praktisk nytta av sina mer än rostiga anatomikunskaper, och lära sig att diagnosticera olika tillstånd bara genom att göra ett status. Ska bara lära mig detta så kommer nog denna placering att gå som en dans!