kandidaten

Validering. "Kan anses vara ett generellt begrepp för att giltiggöra en process" (enl Wikipedia). Inom utbildningen har vi någon gång, kanske för sällan, diskuterat detta med att validera patienten. Att tänka på att för denne är smärtan, eller sjukdomen, högst allvarlig och skrämmande. Att inte vifta bort detta med ett "jaja, detta är bara värk i musklerna förstår du".

Men det är svårt ibland. Det är svårt att hitta empatin inom sig när man står där på akuten med sin fjärde rygg på inte ens ett dygn. För fjärde gången har jag tagit min fullständiga anamnes och gjort mitt status efter bästa förmåga. Än en gång har jag inte hittat något hur mycket jag än klämt och känt, patienten har böjt sig, sträckt sig och roterat åt alla möjliga och omöjliga håll utan ett enda tecken på att något är fel. Jag har diskuterat med min handledare och kommit fram till att problemet med största sannolikhet är muskuloskeletalt.

Och patienten har verkligen ont. Patienten sitter och grimaserar, och klagar, och är alldeles tårögd. Och jag försöker att validera människan framför mig. Försöker att inte tänka på nästa patient som har en skada på riktigt. Försöker att tålmodigt ta mig tid och tala med patienten, förklara att det kanske skulle vara bra att träna den svaga ryggen, att utföra lite övningar för att bli av med stelheten. Inget är fel, inget är farligt. En kropp som inte används gör ont.

Men någonstans inom mig saknas empatin. Jag känner inte med den här patienten. Jag anser mest att den utgör ett onödigt merarbete. Jag anser att den borde söka sig till Friskis&Svettis istället för till akuten, att problemet i första hand är självorsakat. 

Detta är svårt. Detta är också ett problem. För om jag bara orkar tala i lugn och ro med människan, orkar förstå vad det är hon fruktar, så kanske jag kan hjälpa. Om jag istället lär mig en ramsa ord att rapa upp till varje ond rygg kommer hon att komma tillbaka.