Kära psyk
När vi först träffades tyckte jag att du verkade spännande och intressant. Jag ville gärna lära känna dig bättre. Jag var nyfiken på dina hemligheter.
I teorin är du fortfarande intressant. När du talar lyssnar jag, trots att du ofta talar alldeles för länge och alldeles tappar tiden. Jag är en god lyssnare men behöver ändå en paus ibland. Och jag skulle uppskatta om du någon gång hann färdigt med det du tänkte säga.
Älskade vän, det är i praktiken du brister. Vi passar inte så bra ihop, du och jag. Kanske för att jag valde en placering som är enorm beroende av patientflödet, och på sistone har det inte varit så stort. Kanske för att jag sedan termin 5 tagit egna patienter för att träna samtalet, medan jag nu sitter bredvid och observerar den enda patient jag träffar per dag. Kanske för att jag trivs med snabba beslut och handling, snarare än detta relativt subjektiva diagnosställande. Kanske för att jag saknar konkreta råd kring konkreta situationer.
Jag vill ändå ge dig en chans i några veckor till. Mest eftersom de flesta specialister och blivande sådana som jag stött på varit fantastiskt trevliga och engagerade, och har tagit emot mig väl.
Det är inte dig det är fel på, det är mig.
Nu träffade du verkligen mitt i prick... :)