kandidaten

Om livet som läkarstudent

Neuro

NoneNeurologi är oväntat roligt. Det är faktiskt riktigt roligt. Jag vågade inte ha så höga förväntningar, var rädd att jag skulle tycka att det var för svårt. Men det är faktiskt överraskande roligt. För första gången går jag förväntansfull till morgonens röntgenronder, där samtliga läkare anstränger sig lite extra för kandidaternas skull; patienternas anamnes gås noggrant genom, radiologen visar, pekar och förklarar. Mycket lärorikt.

Tjusningen ligger nog mycket i att det är så kliniskt. Med min anamnes och mitt status som enda verktyg kan jag komma väldigt långt, ibland tom sätta en diagnos. I analogi med nya läkarutbildningen har jag dock inte fått möjlighet att ta mer än två patienter själv än, så denna kunskap kan inte direkt påstås vara fast förankrad. Jag hoppas på helgens jour.

Frågan är dock om man skulle orka arbeta med detta? Patienterna är ofta i ens egen ålder, ofta har de mycket svåra, invalidiserande sjukdomar. Hur mycket tar man åt sig? Hur hypokondrisk blir man?


För mig som i ärlighetens namn inte har en aning om vad jag vill specialisera mig inom, har neuro dykt upp som en bubblare.

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Anna
skriven :

Visst är neuro spännande! Och neurostatus kan du ju alltid träna på på ditt ul-jobb i princip oavsett vad patienten söker för (har aldrig stött på en pat som klagat över en grundlig undersökning). Vik:ade själv på medicinakut och med alla de yrslarna, huvudvärkarna och vad patienterna själva trodde var neuroborrelios blev man rätt haj på neurostatus...