Ett mail från min chef i Finland landade i min inkorg. Enligt henne var senaste nytt att det kommer att krävas fem års studier from årsskiftet för att få vikariera som underläkare i landet. I samma mening frågade hon ändå vilken avdelning jag helst ville jobba på, och bad mig skicka in en ansökan.Situationen är således högst oklar, och det debatteras vilt om hur mycket kunskap man ska kräva av kandidater innan de får komma ut och jobba. Hittills har det i Finland krävts fyra års studier, alltså ett halvår mindre än i majoriteten av övriga Europa. Dock skedde nyligen en incident som lett fram till dagens diskussion.
En kandidat satt ensam på vårdcentralen som vikarie. Förmodligen jobbade denne rejäla övertider, var trött och hade få personer att fråga om hjälp. Ett barn kommer in med feber. Kandidaten, som ju inte hunnit läsa barnkursen än, gör det stora misstaget att skicka hem barnet med febernedsättande. Historien förtäljer inte om antibiotika alls sattes in. Några timmar senare dör barnet av sin meningit (=hjärnhinneinflammation).
En hemsk och ångestskapande sann historia, absolut. Säkert fanns det också, som jag inte helt opartiskt antyder, andra faktorer som påverkade händelseförloppet. Uppenbarligen skakade berättelsen en hel nation. Nu är det bara att vänta och se vilka konsekvenserna blir.
Låter ju riktigt, riktigt korkat av den aktuella studenten att ta ansvar för att bedöma ett barn när han/hon ju helt saknade barnmedicinsk kunskap. Själv skulle jag i den situationen vägra och skicka barnet till närmaste akutmottagning, om det så vore 15 mil dit! Det farliga är ju som bekant inte personer med bristande kunskap/kompetens, det är de som saknar insikt om sina brister som är riktigt farliga...