De senaste veckorna har flugit förbi i rasande hastighet. Vi har planerat för vår flytt, packat ned allt vi inte inte använder dagligen, slussat bort sådant vi inte ska ta med till nya lägenheten (en fantastisk tvåa på bra läge och med goda andrahandsvillkor). Igår när vi skulle skriva på kontraktet får jag via sms (!) ett meddelande om att vår värd ångrat sig och hoppas att det inte orsakat oss några större problem. Hon svarar inte på telefon. Så nu sitter jag här bland våra flyttkartonger, med soffbordet som enda bord och soffa som enda sittmöbel, och mediterar över situationen.Parallellt med detta lysande exempel på utsattheten som student (studentbostäderna är löjligt dyra, vem har råd att betala över 8.000kr/mån, trots att man är två?), har det i media pågått en stundom hetsig debatt kring en fd brottsling som nu avtjänat sitt straff och börjat på läkarutbildningen.
Personligen tror jag diskussionen är nyttig, och kanske är det viktigt för universiteten att ta sig en tankeställare kring detta med vilka som tas in till utbildningen. Är man skyldig att låta alla gå färdigt en fem och ett halvt år lång utbildning, med den ekonomiska börda det blir för individen i form av studieskulder, om man sedan inte kan garantera jobb?
Politiker tar upp möjligheten att kontrollera i brottsregistret innan man legitimerar läkare, såsom vid antagning till arbete inom barnavård och skola eller inom polisen. Detta kan säkert ha sin poäng, vi vill väl alla få bästa möjliga vård och tillit till sin läkare är viktigt; samtidigt: har vi inte rätt till en andra chans?
Under utbildningens kliniska del arbetar vi mycket på mötet med patienten. Vi tränar vår empati och vår förmåga att objektivt och utan fördomar möta nya människor. Men självklart finns det, i denna utbildning som i alla andra, människor som kanske inte fungerar så väl med andra människor. Människor som, trots att de inte har en fläck i brottsregistret, kanske inte lämpar sig så väl för det kliniska arbetet, pga av sina värderingar, sitt psyke, eller andra faktorer. Människor som du inte skulle vilja ha som din doktor. Är det rätt att slussa och hjälpa dessa människor genom en utbildning till ett jobb de inte kommer klara och en legitimation de inte kommer att få, för att de bedöms som direkt olämpliga?
Kanske urholkas förtroendet för kåren genom att dömda brottslingar får studera till läkare. Kanske urholkas det av att fläckfria människor som saknar andra förmågor får studera till läkare. Kanske bör man kontrollera brottregistret innan antagning till utbildningen. Kanske bör man låta alla sökande genomgå ett psykiskt lämplighetstest vid antagningen. Kanske bör man ändå öppna för diskussion.
Kanske bör man ha något typ av lämplighetstest för alla innan utbildningen påbörjas, samt innan man får ut sin examen? Vet inte riktigt hur detta skulle kunna genomföras rent praktiskt men det är anmärkningsvärt att det inte finns någon person under hela läkarutbildningen som kontinuerligt följer studenterna en längre tid. Oftast träffar man nya lärare i stort sett varje dag och den längsta tid där någon följer ens utveckling kanske blir under kirurgi eller medicinkursen, även om man flyttar runt ofta där också. Kanske att man skulle kunna ha en "klassföreståndare" som följer ens professionella utveckling med något handledarsamtal någon gång per år? Som också har möjlighet att ge extra stöd och handledning åt dem som behöver.