kandidaten

Om livet som läkarstudent

Lämplighetstest för läkarutbildningen?

165298-1De senaste veckorna har flugit förbi i rasande hastighet. Vi har planerat för vår flytt, packat ned allt vi inte inte använder dagligen, slussat bort sådant vi inte ska ta med till nya lägenheten (en fantastisk tvåa på bra läge och med goda andrahandsvillkor). Igår när vi skulle skriva på kontraktet får jag via sms (!) ett meddelande om att vår värd ångrat sig och hoppas att det inte orsakat oss några större problem. Hon svarar inte på telefon. Så nu sitter jag här bland våra flyttkartonger, med soffbordet som enda bord och soffa som enda sittmöbel, och mediterar över situationen.

Parallellt med detta lysande exempel på utsattheten som student (studentbostäderna är löjligt dyra, vem har råd att betala över 8.000kr/mån, trots att man är två?), har det i media pågått en stundom hetsig debatt kring en fd brottsling som nu avtjänat sitt straff och börjat på läkarutbildningen. 

Personligen tror jag diskussionen är nyttig, och kanske är det viktigt för universiteten att ta sig en tankeställare kring detta med vilka som tas in till utbildningen. Är man skyldig att låta alla gå färdigt en fem och ett halvt år lång utbildning, med den ekonomiska börda det blir för individen i form av studieskulder, om man sedan inte kan garantera jobb?

Politiker tar upp möjligheten att kontrollera i brottsregistret innan man legitimerar läkare, såsom vid antagning till arbete inom barnavård och skola eller inom polisen. Detta kan säkert ha sin poäng, vi vill väl alla få bästa möjliga vård och tillit till sin läkare är viktigt; samtidigt: har vi inte rätt till en andra chans?

Under utbildningens kliniska del arbetar vi mycket på mötet med patienten. Vi tränar vår empati och vår förmåga att objektivt och utan fördomar möta nya människor. Men självklart finns det, i denna utbildning som i alla andra, människor som kanske inte fungerar så väl med andra människor. Människor som, trots att de inte har en fläck i brottsregistret, kanske inte lämpar sig så väl för det kliniska arbetet, pga av sina värderingar, sitt psyke, eller andra faktorer. Människor som du inte skulle vilja ha som din doktor. Är det rätt att slussa och hjälpa dessa människor genom en utbildning till ett jobb de inte kommer klara och en legitimation de inte kommer att få, för att de bedöms som direkt olämpliga?

Kanske urholkas förtroendet för kåren genom att dömda brottslingar får studera till läkare. Kanske urholkas det av att fläckfria människor som saknar andra förmågor får studera till läkare. Kanske bör man kontrollera brottregistret innan antagning till utbildningen. Kanske bör man låta alla sökande genomgå ett psykiskt lämplighetstest vid antagningen. Kanske bör man ändå öppna för diskussion.
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Karin
skriven :

Kanske bör man ha något typ av lämplighetstest för alla innan utbildningen påbörjas, samt innan man får ut sin examen? Vet inte riktigt hur detta skulle kunna genomföras rent praktiskt men det är anmärkningsvärt att det inte finns någon person under hela läkarutbildningen som kontinuerligt följer studenterna en längre tid. Oftast träffar man nya lärare i stort sett varje dag och den längsta tid där någon följer ens utveckling kanske blir under kirurgi eller medicinkursen, även om man flyttar runt ofta där också. Kanske att man skulle kunna ha en "klassföreståndare" som följer ens professionella utveckling med något handledarsamtal någon gång per år? Som också har möjlighet att ge extra stöd och handledning åt dem som behöver.

2 Äldre doktor
skriven :

Ständigt aktuell fråga... Systemet med mentor eller motsvarande som följer studenten har prövats på många håll. Jag tror dock inte att mentorn kan vara den som håller i yxan av många skäl: mentorns roll är att hjälpa studenten att utvecklas, inte att pröva hans eller hennes lämplighet. Om studenten vet att mentorn kan underkänna/stänga av honom eller henne blir det mycket svårt att var uppriktig i samtalen.
Det är ju dessutom så att olika patienter tycker om olika sorters doktorer. Det är inte alla som vill ha en varm, inlevelsefull Dr. En del känner sig invaderade och illa till mods av det bemötandet, och väljer istället en mer sval och distanserad person.

Hursomhelst finns det ngt som heter 360° evaluering - studenten/unga läkaren bedöms av patienten, undersköterskan, sjukgymnasten, överläkaren osv. Möjligen kan det ge bättre underlag för att bedöma hur väl en student/dr. fungerar. (Fast mer social individer får ett stort försprång, och de behöver inte vara bättre doktorer för det).

Jag tror tyvärr att de som har bästa greppet om hur en student fungerar är kurskamraterna, och kurskamraterna håller i allmännhet tyst och hoppas att ngn annna ska ta itu med situationen. Det är mycket ovanligt att en kursledning får information från kursdeltagare om att en medstudent uppför sig olämpligt. Inte ens när det rör sig om tämligen grova trakasserier eller vårdslöshet eller liknande.

Kanske behöver vi bättre information till studenterna, kanske bättre rutiner... Nyligen har det blivit obligatoriskt för kursledare att ställa frågor om eventuell negativ särbehandling i kursevalueringen. Kanske kunde vi även rutinmässigt fråga efter dysfunktionelle studenter? Med risk för att studenterna kan ange varandra som i en polissstat, som hämnd, eller hota att ange varandra som påtryckning...

Låter inte särskilt aptitligt, eller
hur.
Bättre förslag?

3 Karin
skriven :

Tanken med 360 graders evaluering är god men jag tror tyvärr inte att det fungerar med nuvarande system. Min längsta placering under min kandidattid var tre veckor lång och jag var även då placerad med flera olika handledare. Upplevde sällan att någon visste mitt namn bland läkarna. Blev oftast tilltalad som "kandidaten". Samarbetet med övriga personalkategorier var tyvärr mycket sporadiskt. Tror därför att den typen av evaluering är svår att genomföra. Men det skulle nog vara ett väldigt bra system om man som kandidat hade längre placeringar.

Håller med om att ett "angivarsystem" för kurskamrater låter oaptitligt...

4 Elisabeth
skriven :

Jag håller helt med om att brottsregistret bör kollas på alla blivande läkare. Självklart. Tycker på ett sätt att det är ganska märkligt att denna debatt inte dykt upp på allvar förrän nu.
Däremot vill jag på tal om olika grader av empati och förmåga att bemöta sina patienter påminna om att det behövs olika sorts läkare inom hälso- och sjukvården. Inom vissa specialiteter är det väldigt lite patientkontakt och de som söker sig dit har kanske valt det för att de vet med sig att de passar bäst på just den posten. Minns tydligt en läkare på patologikursen som på min direkta fråga om han inte saknade just patientkontakten svarade "Nä. Jag gillar inte sjuka människor." Han är för övrigt en av Sveriges främsta patologer inom sitt område. Skulle det inte vara synd om han hade "diskvalificerats" vid antagningen...? Alla vill ju inte jobba som kliniker...
Dessutom kan jag för den intresserade tipsa om senaste Läkartidningens (nr 48 2007) ledare och debattartikel om just vem som "ska få bli doktor" och huruvida en tidigare morddömd person verkligen kan utbilda sig till läkare.
Tack för en bra blogg. Håller inte alltid med dig men det kan ju vara ganska uppfriskande det med!