Fick en intressant fråga i kommentarerna till "Spöket i min garderob" vilken jag först började fundera kring i kommentarsfältet men svaret blev för långt... Alltså får det bli ett till inlägg idag.Frågan var något omformulerad och som jag förstod den huruvida det fungerar att läsa till läkare om man själv är sjuk. Om man bör välja bort denna yrkeskategori för att den hamnar för nära en själv.
Självklart finns inget entydigt svar, det är så olika från person till person hur man reagerar i givna stiuationer. Jag kan endast svara utifrån mig själv, men anser att frågan är viktig och vill därför lyfta fram den.
Personligen tvekade jag länge. Jag var rädd för att hela tiden påminnas om min sjukdom, jag var rädd för att inte kunna hålla ett professionellt avstånd till såväl patienter som mig själv, jag var rädd för att det skulle komma för nära. Gick en omväg via ekonomistudier och arbete innan jag till slut bestämde mig för att ge det en chans.
Jag har aldrig ångrat mig. Självklart finns det svåra stunder - jag upplevde en i början av den här kursen under föreläsningen om min sjukdom, när föreläsaren presenterade krassa mortalitetstal. Jag kände mig ganska liten (tydligen dör 75% inom ett år utan behandling) och samtidigt ganska lyckligt lottad som föddes i ett land med god ekonomi och god sjukvård.
Men de svåra stunderna blir färre ju mer distans jag får till denna sjukdom. Det handlar mycket om att inte se sig som ett offer, utan acceptera situationen och utifrån den bestämma hur man vill leva sitt liv. Dessutom är det positiva med utbildningen att jag förstår min sjukdom bättre, jag kan anatomin, fysiologin, patologin och behandlingen. För mig gör förståelsen det lättare att acceptera och hantera. Sedan bestämmer jag mig för att kontrollera sjukdomen istället för att låta den kontrollera mig.
Det är svårt att ge ett bättre svar. Jag är öppen för alla kommentarer kring denna fråga, jag tror att den är viktig då det säkerligen finns fler än jag som har en sjukdom men ändå när på läkardrömmar.
Tack också för uppmuntrande och upplyftande kommentarer. Ni fick mig att inse att jag inte var ensam, att andra kände som jag.
Jag tror att man kan vända det både till något positivt eller negativt.
Du har erfarenhet av hur det är att vara patient, att vara i den utsatta positionen som man är. Det är bra, för det kan göra dig till en mer empatisk läkare.
Men de dagarna som du känner dig sjuk och orolig för din hälsa är inte bra dagar för att känna medkänsla med andra. Där sätter erfarenheten och proffesionaliteten in. Det blir lättare ju fler patienter man träffat, för man då vet man instinktivt hur man skall bete sig utan att tänka på det. *undrar* Kan medkänsla/empati bli inlärd/automatisk?? Jag är nog inte riktigt färdig med den tanken :o)