kandidaten

Han kom fram till mig, sträckte fram högerhanden och sade: "Hej, P. heter jag, jag tror inte att vi har hälsat på varandra?" Jag blev alldeles ställd, stirrade först oförstående på honom, lyckades sedan tvinga fram min hand och mumla mitt namn.

Händelsen utspelades på jobbet, han var läkaren som hade jouren.

Vi ska ha klart för oss att den avdelning jag arbetar på är mycket hierarkisk, med tre manliga intensivvårdsläkare i 40-årsåldern i spetsen. De glider fram genom korridorerna likt självutnämnda gudar, kastar sällan en blick på oss undersköterskor, bevärdigar sällan sjuksköterskorna med ett tack. Vid lunch sitter läkarna alltid samlade kring vänstra hörnet av långbordet och sköterskorna kring det högra. Vi pratar aldrig över grupperna. En ensam läkare sätter sig sällan bland syrrorna, en ensam syrra skulle aldrig sätta sig bland läkarna.

Det skulle vara lätt att tillskriva läkarna skulden för utvecklingen. Samtidigt har jag spenderat sommaren med att försöka bevisa för skeptiska sköterskor att jag inte anser mig vara förmer än de, att jag gärna gör de smutsigaste och tråkigaste arbetsuppgifterna utan att klaga, att jag inte försöker smita från för att leka kandidat. Försökt motbevisa deras fördomar. Försökt hitta någon av grupperna att smälta in i. Till slut hittade jag fram till nyckeln in i samhörigheten med sköterskorna genom att fälla någon ironisk kommentar om läkarna.

Detta på en arbetsplats där vi verkligen arbetar i team, där sköterskorna spelar en viktig roll med sitt kunnande och sin ständiga närvaro. Men också på en avdelning som brukade inge skräck hos nyutexaminerade läkare, då man ofta blev satt på plats av de kunniga iva-syrrorna. En sköterska förklarade detta för mig med åsikten att syrrorna behövde sätta upp en stark mur, likt ett försvar utan anfall, för att undvika att bli trampade på.

Sköterskorna anser att tiderna börjar bli bättre, att den nya tidens läkare som ofta jobbat som undersköterskor själva räcker ut en hand för att minska avståndet grupperna emellan. Men är detta verkligen endast avhängigt läkarna? Ska läkarna alltid sättas dit för att de sitter överst i hierarkin? Kanske kunde även sköterskorna sträcka ut en hand? Sätta sig på vänster sida av matbordet?